Tankar på en söndag

"Inför dagens gudstjänst ber vi alla besökare stänga av sina mobiltelefoner. Nattvardsvinet är alkoholfritt /.../ och oblaterna glutenfria."

I bakgrunden står radion på och ovanstående inledning av söndagens radiogudstjänst fångar min uppmärksamhet. Den sammanfattar rätt mycket av hur det är att leva i Sverige 2019.

Vi som inte lever våra liv genom vår smartphone hoppas på att den försiktiga motrörelsen mot ständig uppkoppling till nätet, tillika frånkoppling från verkligheten, ska växa sig starkare.

Jag blir ledsen när jag ser barn som gör vad som helst för att få vuxnas uppmärksamhet, men inte kan konkurrera med Insta-flödet.

Jag blir rädd när jag ser bilförare köra ut och svänga i en korsning med blicken i knäet där de fipplar med mobilen, snarare än på trafiksituationen.

Då verkar markant höjd polisnärvaro, kameraövervakning på kinesiskt "storbror ser dig och straffar dig genom uthängning på storbildskärm i realtid"-manér och fordon som helt styrs av en autopilot snarare än av "den mänskliga faktorn" som bra idéer och lösningar.

Men att det ska behövas? Och vad leder det till i förlängningen?

Tuppkam i plutande plyte

Lyssnar med växande förtvivlan på P1 Kalibers program om hur tuppkycklingar framavlade för att få så stora tuppkammar som möjligt föds upp i bur, i syfte att extrakt ur kammarna ska bli en "naturlig" filler till plutmunnar.
Eller varför inte en antirynkkräm innehållande tuppkamsextrakt.

Leva 28 veckor i bur, bland tiotusen andra skrikande kycklingar, sen hängas upp i fötterna, bedövas med strömförande vatten, få halsen avskuren, tuppkammen avskuren och sen malas ned till minkfoder alternativt skickas till närmaste biogasanläggning för rötning och förbränning.
Hu.
Det är illa nog att tuppkycklingar föds upp på detta vis i medicinskt syfte, men för skönhetsprodukter känns det bara helt sjukt.
Hoppas verkligen att det blir ett stopp för detta.

Och kommer att tänka på en bekants reseanekdot:

På flighten från New York till Stockholm kom hon på sig själv med att stirra på en ung kvinna med Kalle Anka-liknande läppar. De var helt enkelt så stora att det inte gick att låta bli att stirra. Hon knuffade sin man i sidan och han tittade också och häpnade - sen märker hon hur det går som en rörelse genom flygplanskabinen där en efter en upptäcker de groteska läpparna och gör sitt resesällskap uppmärksamt på vad de sett...och hur folk tittar först en gång och vänder sig bort för att det faktiskt inte är artigt att stirra, men ofrivilligt tittar både en andra och en tredje gång för att de helt enkelt inte tror sina ögon.

Märkliga saker vi människor gör för att bli sedda och bekräftade.

Ge blod nu

Häromdagen hade jag lite att göra på jobbet. Efter lunch hade jag inget alls att göra. Åtminstone inget roligt, viktigt eller brådskande. Tänkte på kallelsen från blodcentralen som låg kvar hemma på köksbordet. Den kanske inte är nödvändig?
Slog upp numret till sjukhuset på Eniro, ringde och de svarade innan någon signal hann gå fram i min ände. Jag var såå välkommen, även utan min lapp.
Klädde på mig och promenerade iväg till sjukhuset genom en nysnöad, rätt vacker stad.
På tappstället var det två personal och noll besökare, därav det snabba telefonsvaret...
Jag fick alltså full uppmärksamhet och en lång redogörelse för blodsituationen. I vår lilla stad finns det alltid blod. Händer det en stor olycka är det lätt att ringa in blodgivare för att fylla på förråden. De kommer gärna. I större städer kan det däremot vara problem. Speciellt under sommaren. Ej akuta operationer kan bli inställda p gr av brist på blod. Vid akut behov kan vårt sjukhus sälja blod vidare till andra sjukhus.
Vilket märkligt jobb ändå. Att ägna dagarna åt att tappa och märka upp blod.
Men så bra att de finns. Om olyckan skulle vara framme känns det skönt att höra till ett sjukhus som har ett stort lager av blod. Ge blod du med.