Häromdagen hade jag lite att göra på jobbet. Efter lunch hade jag inget alls att göra. Åtminstone inget roligt, viktigt eller brådskande. Tänkte på kallelsen från blodcentralen som låg kvar hemma på köksbordet. Den kanske inte är nödvändig?
Slog upp numret till sjukhuset på Eniro, ringde och de svarade innan någon signal hann gå fram i min ände. Jag var såå välkommen, även utan min lapp.
Klädde på mig och promenerade iväg till sjukhuset genom en nysnöad, rätt vacker stad.
På tappstället var det två personal och noll besökare, därav det snabba telefonsvaret...
Jag fick alltså full uppmärksamhet och en lång redogörelse för blodsituationen. I vår lilla stad finns det alltid blod. Händer det en stor olycka är det lätt att ringa in blodgivare för att fylla på förråden. De kommer gärna. I större städer kan det däremot vara problem. Speciellt under sommaren. Ej akuta operationer kan bli inställda p gr av brist på blod. Vid akut behov kan vårt sjukhus sälja blod vidare till andra sjukhus.
Vilket märkligt jobb ändå. Att ägna dagarna åt att tappa och märka upp blod.
Men så bra att de finns. Om olyckan skulle vara framme känns det skönt att höra till ett sjukhus som har ett stort lager av blod. Ge blod du med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar